TOMMY ÅTERVÄNDE TILL JORDEN TOMMY DETTA KORT ÄR TAGIT 4 MÅNADER INNAN DRUNKNINGSOLYCKAN. Han ligger efter med åldern. Hans långsamma utveckling gör att han nu skall vara i tolv tll fjortonsåldern. Men han gör framsteg hela tiden. Skall nu berätta om hur olyckan gick till. Tommy skulle hem till sin kamrat och stanna där över helgen. Ännu i dag så kan jag se framför mig när han går och håller sin kamrats pappa i handen. Tommy vinkar glatt åt mig där jag står på balkongen och han ropar - HEJ DÅ MAMMA. Det var de sista orden som jag fick höra av honom. På söndagen skulle Tommy komma hem. Men det var istället polisen som kom och meddelade att min son har drunknat och inte var vid liv. Han är död!!! Jag ville inte tro dem. Jag sa att min Tommy kommer hem snart. Polisen säger något, men jag hör inte riktigt vad. Så hör jag någon säga: -Birgitta, nu är du fri och kan göra vad du vill. Res, gör... Sedan hör jag inte något mer utan jag vänder mig om mot -kylskåpet och slå knytnävarna på kylskopsdörren: NEJ, NEJ! I samma veva hör ja någon säga med oerhört mild röst: -BE Birgitta BE! Jag ser mig om och tittar på polisen. Det var inte han som sa något, utan han stod och grät. Vad är det som händer?, tänkte jag. Då hör jag det igen:-Be Birgiotta, be! Jag rusar till bordet och skriker i förtvivlan:-Gode GUD tar inte min son ifrån mig! Då kom min sambo in. Han tittade på klockan. Den var tjugo minuter över tre. På lasarettet hade man givit upp hoppet om att rädda min son.De stod vid dörren och diskuterade hur de skulle framföra detta till mamman. Då satte hjärtapparaen igång...Läkaren tittade på klockan, den var tjugo minuter över tre. läkaren hade svårt att fatta va som hände... När jag kom till lasarettet så fick jag inte gå in till min son. De berättade vad som hadde hänt och sa att det fanns stor risk att han inte skulle klara sig. I flera da'r viste vi ingenting...Tommy fick ligga i respirator i några veckor innan han fick komma ur den. Han fick hårda kramper. När han hade legat så ett tag, sa' läkaren att han var hjärndöd!!! Ingen medicin hjälpte. Runt om i Västervik bad folk böner för Tommy. Jag var på väg in till honom, då en läkare kom och stoppade min och ville tala med mig. Han ville inte att jag sklle gå in till Tommy eftersom slutet var nära för honom. -Mins honom som han var, sade läkaren. - NEJ, skrek jag av förtvivlad! Jag skall bara in till honom. Tänk er en liten grabb på 7 år som ligger där i kramper och kämpar efter luft. Han är grå i ansiktet. Jag försökte att stanna kvar. Men det gick inte. Jag sprang ut på sta'n och grät. Där stod Filadelfias ungdommar och sjöng. Pastorn var också där. Han såg mig och kom fram och frågade: - Har det hänt något nytt med din son? Jag berättade vad jag hade sett och talade om vad läkaren sakt. Pastorn och några av församlingens medlemmar gick upp till lasarettet för att be för Tommy. Jag orkade inte följa med in utan gick hem och väntade vid telefonen för att få medelande att det var slut. Tiden gick och gick...ingen läkare ringde... Men så ringer det till slut. -Är han död?, frågade jag under gråtattackerna. -NEN NEJ, sa läkaren... Vad har pastorn och de andra jort med Tommy? Han tar emot medicinen och de värsta av kramperna har släppt! - VA? Jag berättade för läkaren att de hade bett för honom. -Ja ett under har hänt det måste jag säga sa läkaren. Sedan fick Tommy gå igenom massor av undersökningar. Då konstaterades att han var hjärndöd!!!  Här väger Tommy bara 17 kg. Han vägde 35 före olyckan   Tommy hamnade på ett hem i Gamleby för hjärnskadade barn. Men jag ville inte acceptera att han var hjärndöd, eftersom jag tyckte att jag fick kontakt med honom. Detsamma tyckte en sköterska. på lasarettet när han var där. Hon ville att jag skulle ta dit hans kassettband, så han fick lyssna på dem. Man ville se om han regerade på musik han kände igen. Men Tommy reagerade inte på sina barnband. Han hade en del kramper och jag sa:-Sätt på ett band med Lill-Babs, för henne älskar han! Sköterskan trodde det var mina band och blev lite fundersam. Jag tog bandet och sat på den. Lill-babs började sjunga, såg vi hur Tommy slappnade av- och log. Då förstod vi att han hörde. Men han kunde inte ta kontakt med oss. Ett halvår senare besökte några pastorer från USA Filadelfiakyrkan i Västervik och fick där höra talas om Tommys öde. De kontaktade mig och frågade om de kunde få besöka Tommy och be för honom. Ja vad svarar man? Jag tog kontakt med föreståndarinnan på hemmet och frågade om det gick bra att de fick komma. De var välkommna! Jag och en pastor gick in till Tommy. Vi stod vid sängen och paston börja be för honom. Tommy hade ingen kontakt med oss- ögonen for åt alla hål. Då såg jag hur han satte blicken först på pastorn och sedan mot sängens fotända. - Vad händer? Är det sant? Tankarna for runt i huvudet på mig. Men så mattade blicken av igen. Jag tittade på pastoen, Han höll handen på Tommys knä och bad på amerikanska. Jag orkade inte lyssna på vad han sade, jag hade mina tankar hos min son. Finns det någon Gud, tänkte jag så måste han hjälpa min son, för han är allt jag har. Under hela den tid som Tommy låg på lasarettet var jag arg på Gud och Jesus eller vad det nu var,för om det fanns någon Gud så skulle han väl inte låta min son komma tillbaka hjärndöd! Då borde han fått stannat kvar när han var på andra sidan. Jag vill inte se Tommy ligga här och tyna bort som han nu höll på att göra... Jag visste ju inte om han hade ont. Inombords skar det i mig så hemskt att se min käraste son ligga där. Av hela mitt hjärta så vill jag att ingen skall behöva gå igenom det jag har gått igenom. På väg hem från Gammleby vårdhem så sitter pastorn och skrattar och både gråter. Jag tycker han beter sig lite konstigt! När vi kommer fram till Västervik vänder sig paston till mig och säger: Du skall veta att din son kommer att bli bra. Men när kan jag inte säga. Det kan ta veckor, månader eller till och med år. Gud har en plan för din son... När jag bad för gossen så såg jag Jesus stå vid fotändan av sängen... Därför grät och skrattade jag av glädje när vi åkte hit. Det var tredje gången jag såg Jesus. Och när han visar sig, då blir de friska. När pastorn sa detta, visste jag inte vad jag skulle tro... Några da'r senare åkte jag till min son. Som vanligt när jag kom in till honom sa jag: HEJ TOMMY, nu är mamma här! Tommy satte blicken på mig och började gråta som bara den och systrana kom rusande in.De ropade:-VAD HÄNDER? Tommy vaknade upp och vi grät av glädje.  Nu börja en jobbig tid. Musklerna hade förtinat och måste byggas upp igen. Sakta men säkert gorde han framsteg. Efter en tid ville jag ta hem Tommy. Men läkaren ansåg att det skulle bli jobbigt för mig. Men jag tog hem honom ändå.    Här har Tommy varit hemma ett år .  Jag började träna hans tal och att gå och hålla balansen, visst var det jobbigt, men när man såg att han gjorde framsteg, så var det värt att satsa allt på honom. Enligt läkaren skulle han varken kunna gå eller tala.Läkaren sa även att han inte skulle komma ihåg något från sin tid då han var frisk...Där fick de fel!!! Tommy hade ju Lill-Babs som sin IDOL, och när vi vid ett tillfälle var i en affär fick han syn på en tidning med Lill-Babs på. Den skulle han ha med sig hem... När vi var hemma ville han ha sin urklippsbok för att sätta in bilderna. Och urklippsboken hade han inte sett sedan olyckan hände. Så en dag satt vi och tittade i fotoalbumet. Tommy fick syn på en man som han visade att han kände igen. -Det kan du inte göra, sa jag. Men han var envis. Jag frågade hur han kände honom. Tommy knäppte sina händer, la dem på knä och pekade på mannen som var just pastoen från USA. - Har han bet för dig?, frågade jag. Tommy log och pekade ut genom fönstret. Han ville tala om att det var på ett annan ställe som han hade set honom. -Ok, vem var hos dig?, frågade jag. Tommy log och pekade först på mig och se'n upp mot skyn. Så fick han syn på tavlan med Jesusbilden på väggen ovanför soffan och pekade på den. Då utbrast jag: -VA, var Jesus där hos dig då? Nu måste du berätta för mig... Tommy sken upp och pekade ner mot fotändan av soffan han låg i. - Var Jesus där?, frågade jag.' Han log och tittade på mig och sa:- JAAA! Nu förstod jag att det var sant det pastorn sagt. Tommy har också berätta om när han var på andra idan. Han såg mig gråtande vid köksbordet och en polis vid spisen. Jesus hade sakt till honom att återvända till mamma. Men han såg barn leka längre bort och ville gå dit. Då säger Jesus: - Titta där, din mamma ropar på dig! Han såg mig sitta vid bordet och att polisen talade med pappa Sven-Olof. Tommy sa att det gjorde så ont när han kom tillbaka. Efter detta har han pekat ut var jag satt och var polisen stod. Och det stämde!!! Så nog tror jag att det finns ett liv efter döden. MIN SON ÄR ETT STORT BEVIS...                  TOMMY KASTAR BOLL 1983                                  KORTET  ÄR TAGIT VÅREN 1988          HÄR HAR HAN NU GÅTT I 5 ÅR FRÅN 1983 TILL 1988 November 1988 blev han opererad för ckolos. Han blev då stel i ryggen och fick då svårt att resa sig upp.Det var bara att börja om igen att träna honom att gå. Han var rädd i början, genom att han var stel i ryggen så var det svårt att böja sig när han skulle gå. Så då kröp han fram Men år 2001 så började han att ta stegen att gå igen Det tog sin tid men framsteg gjorde han. Jag gick alltid bakom honom så att han skulle känna sig trygg. Han började använda rulator på dagcentern. Hemma så gick han nära väggen och möblerna. om han behövde ta tag i något. Ute så körde han rullstolen och skjutsade sina kompisar i. I bland så satt jag där. Då drev han mad mig Körde med mig i diken ....ler... Han har sin humor   Tommy 2006. Min älskade son